En eftermiddag i början av mars var jag ute i naturen och vandrade. Jag gick först till min utsiktspunkt för att kontrollera om fiskgjuseparet återvänt från sitt viteruppehälle. Det hade de inte, men det var lika så bra. Vi hade framför allt kalla nätter, men även på dagarna var det inte speciellt varmt, så det var inte lämpligt att lägga ägg och ruva.
Bestämde mig för att trots all kvarvarande snö att gå den knöliga skogsvägen. Efter en stund upptäcker jag en älgrumpa försvinna bakom låga träd och buskar. Det måste jag undersöka. Några älgbilder skulle inte sitta helt fel. För att ta mig över till ungskopgen måste jag passera ett väl vattenfyllt dike. När diket var passerat så tar jag mig fram till platsen där jag såg älgen försvinna bakom buskarna. Älgen är borta men jag ser spår efter den i snön.
Efter att följt spåren en bit konstaterar jag att älgen är försvunnen. Det blev alltså inga älgbilder denna gång. Jag går bort till en lite öppnare plats och ställer mig där för att spana om det finns något annat intressant. Står där några minuter och konstaterar att allt var lugnt och stilla. Det verkar inte hända något spännande, visst lugnet i naturen är mycket njutbart, men kylan gör att jag bestämmer mig för att gå tillbaka till vägen.
När jag vänder mig om ser jag något röra sig på himlen. Är det inte en rovfågel som på låg höjd flyger rakt mot mig? Jo det är det och inte vilken rovfågel som helst. Det är en örn som med bestämda vingslag fortsatt flyger rakt mot mig. Har den inte upptäckt mig? Rovfåglar och i synnerhet örnar upptäcker normalt oss människor långt innan vi upptäcker dem.
Örnen fortsätter flyga rakt mot mig och jag tar kameran, som oftast är med på mina vandringar, och börjar fotografera den. Att jag riktar kameran mot den verkar inte beröra den. Först när örnen är 50 – 75 meter ifrån mig regerar den och gör några akrobatiska flygövningar för att inte fortsätta rakt över mig.
Jag blev nöjd, även om jag blev lite irriterad över att jag hade en gammal kamera med mig då min ordinarie var på service, över att få några trevliga bilder. Anledningen till att det dröjde så länge innan den reagerade på att jag stod där var troligen att den hade något mycket mer spännande i sikte som jag aldrig såg.
Bild 2.
Bild 3.
Bild 4.
Bild 5.
‘